< Articles

Myter om riddarnas rustningar

Mythes rond het ridderharnas

Svärd, lansar, spikklubbor, spjut, yxor, armborst… Det fanns gott om dödliga vapen att frukta för den medeltida krigaren. Vart och ett förmöget att krossa, slå, hugga och skära en människokropp till småbitar.

Riddare bar ringbrynja och metallrustning under århundraden. Den smarta idéen att skydda sin kropp från oönskade hål föddes till en början av riddare som tornerade som underhållning. Allt eftersom rustningen utvecklades och förbättrades användes den även på slagfältet, men man slutade senare att använda den då den inte var ändamålsenlig vid skador från gevär och andra skjutvapen.

Den som uppskattar medeltida strider (och häftiga bråk i allmänhet) kommer att uppsatta History:s helt nya serie Knight Fight. I serien testas nutida hårdkokta killar i dåtida tuffa slag. Med riktiga vapen och riktiga rustningar. För att fira denna nya programserie kommer här fyra “fakta” om medeltida rustningar som faktiskt inte är sanna.

MYT 1: Riddare kunde knappt röra sig i sina tunga och klumpiga rustningar

Låt oss börja med ett av de vanligaste missförstånden kring riddarnas rustningar. Många antar, fullt förståeligt, att det var omöjligt att röra sig fritt så fort rustningen var på. Inte konstigt med tanke på att en hel rustning kunde väga lika mycket som en fullvuxen Rottweiler. Men så var inte fallet.

Med undantag för de sämst designade rustningarna, så tillät de flesta en överraskande grad av rörlighet. Det berodde delvis på riddarens styrka, beslutsamhet och uthållighet. Men mest på grund av utrustningens utformning, såvida den bestod av många små sammanhängande delar. Notera hur en riddares utrustning ser ut, vikten är mycket noggrant fördelad.

Att bära rustning kräver mycket energi, men efter lite övning kunde de flesta riddarna springa, rida, strida – egentligen allt som krävdes av dem. Nyligen genomförda tester visar att riddare använde nästan dubbelt så mycket energi för att göra manuella uppgifter.

MYT #2: Ett kranliknande föremål krävdes för att en riddare skulle kunna komma upp på sin häst

När Sir James Mann, respekterad Master of Armouries på Tower of London, tillfrågades om att ge råd om de vapen som Sir Laurence Olivier skulle bära i den klassiska filmversionen från 1994 av Shakespeares Henry V, accepterade han med glädje. Han var däremot inte lika glad när han såg den färdiga filmen på bio.

Mann var förfärad över att hans kunskap och expertis hade ignorerats, i synnerhet i en scen där Olivier, som Henrik V, skulle lyftas upp på sin ädla springare med hjälp av ett kranliknande föremål. Sir James Mann visste, som vilken expert som helst, att några sådana föremål inte existerade någon annanstans än hos fiktionsförfattare som Mark Twain.

Trots den tunga vikten kunde riddarna ta sig upp på sina hästar med hjälp av enbart en stigbygel. I värsta fall kunde en liten pall behövas. Men en vinsch eller kran…? Aldrig.

MYT #3: Det var omöjligt att gå på toaletten i ringbrynja eller rustning

Medeltiden är fascinerande. Riddare är fascinerande. Rustningar är fascinerande. Men hur kommer det sig att alla konversationer om rustningar alltid slutar med att någon undrar hur man gick på toaletten? Därför att vi VERKLIGEN vill veta, eller hur….?

Den vanligaste uppfattningen tycks vara “de gjorde det nog direkt i rustningen”. Vilket även med den tidens mycket ohygieniska mått mätt är en vidrig tanke. Även detta kommer från idén att en rustning består av två eller tre stora oformliga delar, som ett orörligt yttre skelett. Vilket vi nu vet inte stämmer.

När nöden kallade kunde riddaren gå till latrinen eller bakom ett träd, och behövde enbart ta bort den del av rustningen som krävdes. Inte svårare än så.

Under strid fanns självklart inga sådana möjligheter, utan det fick då ske på hästryggen och i rustningen. Men det berodde mer på överlevnadsinstinkt än att man inte kunde dra ner sina byxor.

MYT #4: Delar av rustningen enbart utformad för att skydda riddarens genitalier under strid

Vissa rustningar i stål har väldigt stort utrymme för att skydda genitalierna. Varför är det så? Det har inte med riddarens storlek att göra. Riddare, och män i allmänhet, var förr i tiden inte särskilt fysiskt välutrustade. Så rustningen borde vara ett skydd, då hela syftet med en rustning av stål är att skydda. Men så är det nog riktigt heller.

Sådana överdrivet utformade delar var för syns skull. Om det hade varit skyddet som var fokus för riddaren, hade en kjolliknande form i stål fungerat bättre för att skydda familjejuvelerna. Men det handlade nog mer om mode, och för att visa upp sig.

Riddare med gott om plats för familjejuvelerna bidrog nämligen till att ge intryck av att de var macho. Det handlade alltså inte enbart om skydd.

Nu har vi krossat myterna om riddarnas rustningar. Är det något vi har lärt oss med säkerhet så är det att det var ett riktigt spektakel när riddarna gick ut i strid. Detta kommer garanterat att märkas i Knight Fight den 25 februari.